Jo, jag har insett att det kommer att bli svårt att vara jätteaktiv här i min blogg. Jag får egentligen bara tid att skriva sent på kvällen när min dotter har somnat och då är jag ofta lite trött och det känns tungt att formulera sig och att försöka följa logiska resonemang.
I vilket fall som helst så händer det understundom att jag läser andras bloggar och kommenterar där. Ali Esbatis blogg är en av dem. Han framför i regel väl genomtänkta åsikter som jag oftast håller med om.
Han verkar dock inte ha nån censur på kommentarerna viket gör att en hel del högerinriktade vildhjärnor hoppar på honom. Oftast är kommentarerna så korkade och ogenomtänkta att man bara skrattar men jag kan inte hjälpa att jag blir upprörd ändå, dels för att det faktiskt verkar finnas ganska många människor i detta land som hyser denna typ av åsikter och det gör mig beklämd, och dels för att de väldigt ofta struntar i att kolla upp fakta innan de vräker ur sig och jag tycker att man ska försöka visa så pass mycket respekt. Dock verkar detta vara ganska omodernt nuförtiden, det verkar som om det är viktigare att producera text än att bry sig om vad den innehåller(får mig osökt att tänka på vissa kolumnister i Expressen, men mer om det en annan gång).
När jag blir så där indignerad så skriver jag också kommentarer där jag då vänder mig till dessa högermänniskor och försöker upplysa dem. Här är ett exempel
söndag 28 juni 2009
måndag 15 juni 2009
Jaha ja.. och sen då!
Ja då befinner man sig i nån slags vardag då där man på nåt sätt ska förhålla sig till verkligheten man lever i.
I mitt fall är det helt sjukt vad min tillvaro spretar just nu.
Personligen lever jag i ett slags kärleksrus som lyfter mig ovanför allt annat. Jag syftar alltså på min dotter, 8 månader gammal, som jag har känt i drygt två månader nu (ja, hon är adopterad) och som har vänt upp och ned på min tillvaro så till den milda grad att jag just nu ägnar nästan all min vakna tid åt att omvärdera i stort sett allt som har med min livshållning att göra, jag är inte viktigast i mitt liv längre. Jag visste på ett intellektuellt plan att det skulle bli så här men hur det skulle kännas kunde jag inte ens föreställa mig. Det kan jag nu! Det känns helt underbart.
Samtidigt märker jag en oro som börjat gro i mig som växer sig starkare. Jag föreställer mig alla möjliga hemskheter som skulle kunna drabba vår familj nu när vi har det så bra. Jag vaknar på natten ibland och lyssnar efter andetag och när jag hör dem somnar jag igen. Ja, jag antar att det här är nåt som varje nybliven förälder känner. En helt ny värld av hot och faror som man inte har funderat på tidigare.
Sedan har vi det där som jag alltid har ägnat mig åt på ena eller andra sättet, politiken. Nu är det inte längre bara så att jag tänker på samhället i stort och försöker försvara de svagas rättigheter. Nu är det faktiskt så att min dotter ska växa upp i det här landet och hon ska kunna vara trygg och ha samma möjligheter som jag har haft.
Jag ser inte att det utvecklas åt rätt håll just nu. Jag har skrivit det i andras bloggar tidigare men det tål att upprepas, det solidariska samhället så som vi känner det håller på att monteras ned i rekordfart.
De skyldiga till detta kan vi hitta på många olika ställen. De borgerliga som just nu leder vårt land jobbar på bra och om de får hållas så kommer de att ha lyckats ordentligt med att ta bort den sociala tryggheten till förmån för den starkes rätt. För tro inget annat, det är just exakt vad de håller på med. Reinfeldt kan framställa sig som en människa som bryr sig om de svagare hur mycket som helst men det gör han inte.
Hans idé är att Sverige ska bli rikt genom att det finns en massa rika personer i landet så därför är det viktigt att många känner att de har mycket pengar. Då är det ok att några offras så länge de flesta känner sig hyfsat förmögna. Det är också väldigt viktigt att vi alla måste lära oss att alltid se till våra egna intressen först och tänka att det är ens eget fel om man inte lyckas. Då känner vi inte lika dåligt samvete när vi stöter på en hemlös alkis eller ser folk dö nånstans ute i världen pga nån allierads aggression.
Att få oss dithän har tyvärr lyckats ganska bra men det är inget som har gjorts i en handvändning. I mer än trettio år har olika representanter för marknaden ägnat sig åt att hjärntvätta oss med diverse olika kampanjer och fejkad fakta. Som jag upplever det var startskottet en kampanj som SAF (arbetsköparorganisationen) sjösatte på 70-talet som hette "Satsa på dig själv". Man kan ju skoja en hel del om denna slogan, och ordvitsarna haglade, men den fick en enorm genomslagskraft. Den föreslog i princip att du skulle bry dig om dig själv och skita i hur andra har det och där nånstans började Sverige ta sig en ny riktning från solidaritet till egoism.
I takt med denna attitydförändring har också den sociala tryggheten blivit allt sämre.
Förändringen skedde långsamt, så långsamt att vi hela tiden vande oss utan att protestera allt för högljutt. Här är sossarna minst lika skyldiga som de borgerliga för den här stigen har obönhörligen vandrats oavsett vem som har suttit vid makten även om det gick lite fortare när högern styrde.
Och här befinner vi oss nu trettio år senare med tiggare på gatorna, rekordmånga hemlösa, pensionärer som måste samla tomflaskor för att få det att gå ihop, skolor som inte har råd att ge sina elever skolböcker eller lärare, nynazister som kan gå på gatorna och ropa slagord obehindrat, deras systerorganisation Sverigedemokraterna som är på väg in i riksdagen och en jävla massa annat som åtminstone inte jag hade kunnat föreställa mig för trettio år sedan.
Jag inser också att jag inte har en aning om hur det ser ut om trettio år när min dotter är vuxen. Jag kan bara hoppas att människorna på jorden får upp ögonen för vad som håller på att hända och ser till att en gång för alla döma ut kapitalismen som det förlegade samhällssystem det är.
Jag ser en del tecken på detta i Sydamerika och det har även börjat dyka upp en del opinionsbildare som börjar tala om systemfel i världen.
Jag vet inte om det kommer att leda till nåt bra eller om marknadskrafterna lyckas återställa ordningen. De har ju trots allt makten och resurserna. Tiden får utvisa...
I mitt fall är det helt sjukt vad min tillvaro spretar just nu.
Personligen lever jag i ett slags kärleksrus som lyfter mig ovanför allt annat. Jag syftar alltså på min dotter, 8 månader gammal, som jag har känt i drygt två månader nu (ja, hon är adopterad) och som har vänt upp och ned på min tillvaro så till den milda grad att jag just nu ägnar nästan all min vakna tid åt att omvärdera i stort sett allt som har med min livshållning att göra, jag är inte viktigast i mitt liv längre. Jag visste på ett intellektuellt plan att det skulle bli så här men hur det skulle kännas kunde jag inte ens föreställa mig. Det kan jag nu! Det känns helt underbart.
Samtidigt märker jag en oro som börjat gro i mig som växer sig starkare. Jag föreställer mig alla möjliga hemskheter som skulle kunna drabba vår familj nu när vi har det så bra. Jag vaknar på natten ibland och lyssnar efter andetag och när jag hör dem somnar jag igen. Ja, jag antar att det här är nåt som varje nybliven förälder känner. En helt ny värld av hot och faror som man inte har funderat på tidigare.
Sedan har vi det där som jag alltid har ägnat mig åt på ena eller andra sättet, politiken. Nu är det inte längre bara så att jag tänker på samhället i stort och försöker försvara de svagas rättigheter. Nu är det faktiskt så att min dotter ska växa upp i det här landet och hon ska kunna vara trygg och ha samma möjligheter som jag har haft.
Jag ser inte att det utvecklas åt rätt håll just nu. Jag har skrivit det i andras bloggar tidigare men det tål att upprepas, det solidariska samhället så som vi känner det håller på att monteras ned i rekordfart.
De skyldiga till detta kan vi hitta på många olika ställen. De borgerliga som just nu leder vårt land jobbar på bra och om de får hållas så kommer de att ha lyckats ordentligt med att ta bort den sociala tryggheten till förmån för den starkes rätt. För tro inget annat, det är just exakt vad de håller på med. Reinfeldt kan framställa sig som en människa som bryr sig om de svagare hur mycket som helst men det gör han inte.
Hans idé är att Sverige ska bli rikt genom att det finns en massa rika personer i landet så därför är det viktigt att många känner att de har mycket pengar. Då är det ok att några offras så länge de flesta känner sig hyfsat förmögna. Det är också väldigt viktigt att vi alla måste lära oss att alltid se till våra egna intressen först och tänka att det är ens eget fel om man inte lyckas. Då känner vi inte lika dåligt samvete när vi stöter på en hemlös alkis eller ser folk dö nånstans ute i världen pga nån allierads aggression.
Att få oss dithän har tyvärr lyckats ganska bra men det är inget som har gjorts i en handvändning. I mer än trettio år har olika representanter för marknaden ägnat sig åt att hjärntvätta oss med diverse olika kampanjer och fejkad fakta. Som jag upplever det var startskottet en kampanj som SAF (arbetsköparorganisationen) sjösatte på 70-talet som hette "Satsa på dig själv". Man kan ju skoja en hel del om denna slogan, och ordvitsarna haglade, men den fick en enorm genomslagskraft. Den föreslog i princip att du skulle bry dig om dig själv och skita i hur andra har det och där nånstans började Sverige ta sig en ny riktning från solidaritet till egoism.
I takt med denna attitydförändring har också den sociala tryggheten blivit allt sämre.
Förändringen skedde långsamt, så långsamt att vi hela tiden vande oss utan att protestera allt för högljutt. Här är sossarna minst lika skyldiga som de borgerliga för den här stigen har obönhörligen vandrats oavsett vem som har suttit vid makten även om det gick lite fortare när högern styrde.
Och här befinner vi oss nu trettio år senare med tiggare på gatorna, rekordmånga hemlösa, pensionärer som måste samla tomflaskor för att få det att gå ihop, skolor som inte har råd att ge sina elever skolböcker eller lärare, nynazister som kan gå på gatorna och ropa slagord obehindrat, deras systerorganisation Sverigedemokraterna som är på väg in i riksdagen och en jävla massa annat som åtminstone inte jag hade kunnat föreställa mig för trettio år sedan.
Jag inser också att jag inte har en aning om hur det ser ut om trettio år när min dotter är vuxen. Jag kan bara hoppas att människorna på jorden får upp ögonen för vad som håller på att hända och ser till att en gång för alla döma ut kapitalismen som det förlegade samhällssystem det är.
Jag ser en del tecken på detta i Sydamerika och det har även börjat dyka upp en del opinionsbildare som börjar tala om systemfel i världen.
Jag vet inte om det kommer att leda till nåt bra eller om marknadskrafterna lyckas återställa ordningen. De har ju trots allt makten och resurserna. Tiden får utvisa...
söndag 7 juni 2009
Stor Premiär
Jaha, så har även jag trillat dit i bloggträsket. Vi får väl se hur länge jag håller på med det här. Jag blev faktiskt lite inspirerad till det här av att ha läst lite andra bloggar och kommenterat på dem så jag tänkte att, vafan, jag ska kanske börja skriva en själv.
Symboliskt nog så börjar jag samma dag som EU-valet, denna stora bluff som går ut på att tro att du har nåt att säga till om. EU är en elitorganisation där alla beslut fattas av ett ministerråd som inte väljs av er väljare.
EU-parlamentet som ni väljer till har ingen formell makt utan är bara rådgivande. Fundera på det. Visst, de har möjlighet att påverka och ministerrådet ska förklara sina beslut inför parlamentet men där stannar det.
Så vem som sitter i EU-parlamentet har marginell betydelse. Vem som sitter i ministerrådet har i så fall större betydelse, men det får inte väljarna bestämma, det gör Reinfeldt.
Jag vet att det finns masor av människor, opinionsbildare, både till vänster och höger som uppmanar oss alla att gå och rösta idag, jag tror aldrig pådraget har varit så stort som den här gången. Vad kan det bero på? Kan det vara så att folk börjar inse vilken bluff EU är och därför röskolkar de? Etablisemanget börjar få panik och mobiliserar på alla håll så att de inte förlorar sina privilegier och med lite floskler om att vi ska vara rädda om vår demokrati så har de lyckats få hela fårskocken att bräka samtidigt. Går du på det?
Det gör inte jag.
Bojkotta EU-valet! Tro inte på skitsnacket!
Vad svenskarna borde göra istället är att organisera en politisk generalstrejk så att regeringen måste avgå för om de får hålla på ett tag till så har de kört Sverige så totalt i botten att det blir i det närmaste omöjligt att vända på länge. Det vore nånting att engagera sig i!!
Mors
Symboliskt nog så börjar jag samma dag som EU-valet, denna stora bluff som går ut på att tro att du har nåt att säga till om. EU är en elitorganisation där alla beslut fattas av ett ministerråd som inte väljs av er väljare.
EU-parlamentet som ni väljer till har ingen formell makt utan är bara rådgivande. Fundera på det. Visst, de har möjlighet att påverka och ministerrådet ska förklara sina beslut inför parlamentet men där stannar det.
Så vem som sitter i EU-parlamentet har marginell betydelse. Vem som sitter i ministerrådet har i så fall större betydelse, men det får inte väljarna bestämma, det gör Reinfeldt.
Jag vet att det finns masor av människor, opinionsbildare, både till vänster och höger som uppmanar oss alla att gå och rösta idag, jag tror aldrig pådraget har varit så stort som den här gången. Vad kan det bero på? Kan det vara så att folk börjar inse vilken bluff EU är och därför röskolkar de? Etablisemanget börjar få panik och mobiliserar på alla håll så att de inte förlorar sina privilegier och med lite floskler om att vi ska vara rädda om vår demokrati så har de lyckats få hela fårskocken att bräka samtidigt. Går du på det?
Det gör inte jag.
Bojkotta EU-valet! Tro inte på skitsnacket!
Vad svenskarna borde göra istället är att organisera en politisk generalstrejk så att regeringen måste avgå för om de får hålla på ett tag till så har de kört Sverige så totalt i botten att det blir i det närmaste omöjligt att vända på länge. Det vore nånting att engagera sig i!!
Mors
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
